insida vs utsida

Det är märkligt hur snabbt man vänjer sig.

Efter år av singelskap (elva, för att vara exakt), hundratals dejter, ett antal knapplösa knull och alla dessa män. Svåra män, tråkiga män, oåtkomliga män, snygga män, mindre snygga män, gåtfulla män, enkla män. 

Allt det här, som jag nånstans trodde skulle bli min lott. Det var så svårt att tänka sig att jag skulle lyckas hitta någon i den här djungeln. Någon som tyckte om mig och som jag tyckte om.

Men han fanns där.

Min nörd. Min fantastiske. Som talar om för mig varje dag hur vacker och underbar jag är. Som saknar mig när vi är ifrån varandra. Som skickar blommor till hotellet när jag är i ett land på andra sidan jorden. Som möter mig vid tåget när jag kommer hem sent en lördagskväll. Som värmer mjölken till mitt kaffe på morgonen. Som inte blir stressad av mina bryt och tårar utan bara kramar mig och säger att han älskar mig.

 

Snart ett halvår. Sex månader och det är fortfarande fantastiskt, även om jag liksom vant mig vid de där sms:en. Jag ska läsa dem bättre, ta in dem djupare. Det är han värd. Det och så mycket mer. Det är jag också och nu får jag det.